Blog Image

PRETTO film

Bloggen

Välkomna hit/Welcome!

Bloggen fortsätter att uppdateras, men nu med ny adress! Vi ses på Blogger!


Här finns aktuell info och kommentarer kring allt som rör det fortsatta arbetet med filmen En Morpheinists Drömmar.

Lämna kommentarer
Du kan fritt lämna kommentarer på hemsidans material och på filmprojektet - klicka bara på respektive kategoris "Kommentarer". Snabbt och lätt!

Diskutera
Här är också ett forum för att diskutera prettofilmer. Vad är det? Finns de? Borde de få finnas? Hör av er till bloggen!

Utnyttja RSS Feed!
Håll dig alltid uppdaterad så fort bloggen har blivit det - klicka på symbolen nere till höger och ta en prenumeration!

PRETTO film - mail
Bo G Svensson

Tillbaka till PRETTO film

Kino – radio om film

Prettofilmer - finns de? Posted on %AM, March 15 2008 10:44:55

Första programmet i januari på SR P1 blev en besvikelse. Därefter har jag inte lyssnat. Ska lyssna igenom och ikapp, om det är möjligt, för att se om intrycket består. Annars är ljud som film något jag kan rekommendera. Lyssna på SRc – en plats på nätet för ljudkonst. Länk:

http://www.sr.se/cgi-bin/sidor/index.asp?ProgramID=2971

/B



Flm #2 – fortfarande ok

Prettofilmer - finns de? Posted on %AM, March 15 2008 10:32:00

Senaste numret av den nya flmtdskrften Flm nnehåller stt andra nummer några läsvärda artklar och nntressant bldmateral. Les!

/B



Filmpoesi

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, February 02 2008 12:39:28

Elakt barn har många namn. Så även den s.k. konstfilmen. Den beskylls ofta för att vara skum, hemlig, pretentiös, mumlandes med sig själv, allvarlig och högstämd. Så kan den också vara. För den som söker, men med viss möda, kommer dock ett bredare spektrum att visa sig. Detta oaktat om det gäller ett videokonstverk eller en berättande film. För mig är det viktigt att använda filmspråket i sin egen rätt, att inte enbart arbeta med att bildsätta en berättelse, även om det är det vanligaste sättet och bland det stora flertalet människor även är synonymt med film. Går man tillbaka till filmens barndom så finns där en mängd olika experiment med form och innehåll.

Min drivkraft är att använda filmspråkets olika delar för att bygga nya konstruktioner med hjälp av bilder, ljud, musik och text för att av dessa skapa en helhet som tillför något utöver de enskilda beståndsdelarna. Av fragment och fria associationer kring dessa växer någonting annat fram. Vad? Det kan vara både något okänt eller att fånga något välkänt – vilket oftast kräver en omväg.

Poetic cinema är ett annat begrepp för att ringa in en viss sorts filmer, eller snarare filmspråk. Filmaren m.m. Carl-Henrik Svenstedt har under 2007 givit ut en samlingsbox med ett antal av sina filmer inom denna sfär. Jag återkommer snart med en genomgång av de filmerna. Tills dess, läs mer!

/B

Blog Image



Strindberg korsar mina spår

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, January 02 2008 15:02:44

Hornsgatan låg biblioteket. Det hade byggts på 1960-talet och funnits med mig hela barndomen, från barnböckernas tid och fram till den s.k. vuxenavdelningen. Denna låg en trappa upp, dit smet jag så ofta det gick, långt innan jag uppnådde den åldern. Med tiden även utan besvärande kommentarer från utlåningsdisken på nb. Ibland hände det att jag nesligen blev tillbakaropad. Skam! Ilska!

Under senare delen av högstadiet tillbringade jag många håltimmar på biblioteket. Det låg nära Högalidsskolan där jag gick. På biblioteket läste jag allt. Men i det här sammanhanget nämner jag att jag läste Ingmar Bergmans filmdagbok (Vilgot Sjömans Dagbok med Ingmar Bergman från 1963 från inspelningen av Nattvardsgästerna?), Lars Forssells tidiga lyrik från 1940- och 50-talen samt några av Strindbergs dramer. Jag upptäckte då nöjet i att läsa teatertexter och föreställa mig dem. Ett drömspel fascinerade mig redan då. Inte lätta texter för en tonåring. Å andra sidan läste jag allt från serietidningar till tekniktidningar också. Intet är mig främmande, tycker jag fortfarande är en gångbar devis. Men med tiden skärps kvalitetskraven när tidens ändlighet börjar anas.

Under högstadietiden inföll även en annan händelse med koppling till Strindberg. Klassen åkte på en veckas lägerskola till Runmarö. Här upplevde jag en superb höststorm nere vid vattnet i den svarta kvällen. Stormen var örobedövande, i månljuset sågs det vita skummet yra och vattenkaskader piskades upp i våra ansikten. Ett starkt intryck som jag fortfarande gärna minns och helt i samklang med Strindbergs måleri.

En av dagarna fick jag och min kompis Janne i uppdrag att leta upp Silverträsket, platsen för en av Strindbergs noveller. Jag minns att vi försökte leta oss dit med hjälp av en karta. Detta gjordes med stor lust och därefter delgavs klassen våra rön. Att vårt intresse för detta delades av klassen är inte så troligt. Vi fick även tillfälle att träffa dottern till paret som hyrde ut sitt hus till sommarnöje till August och Siri. Vi såg även trappan upp till den lilla övervåningen som August en gång knuffade ner henne ifrån, enligt uppgift.

Genom åren har jag liksom många andra sett en hel del uppsättningar av Strindbergs dramer, både på teatern och via TV-teatern. Hemsöborna i TV 1966, det året jag började första klass, satt som en smäck. En tidig uppsättning på Dramaten av Spöksonaten minns jag, Ett drömspel likaså liksom den klassiska TV-serien Röda rummet och senare även En dåres förvarstal. P-O Enquists Tribadernas natt gillade jag direkt, både i TV-uppsättningen med Ernst-Hugo Järegård som Strindberg och i bokform. Den läser jag fortfarande gärna om. Till Damaskus såg jag i en lyckad version på Söder med musik av Niklas Atterhall. Torsten Flinks uppsättning av Fadren sommaren 2000 på den nu nerlagda och då nedläggningshotade Teater Plaza. Han spelade mot Marika Lagercrantz som kvällen då jag såg uppsättningen hade sin far i salongen, Olof Lagercrantz. Hon lotsade honom varsamt till sin plats. Peter Watkins film Fritänkaren från 1994 om Strindbergs liv kom ut på DVD nyligen, i november 2007, värd att lyftas fram. Jag minns bråket och turerna kring detta projekt med SVT. Watkins gör detta på sin hemsida. Filmen kan t.ex. köpas från Amazon i England.

/B



Strindberg på Dr Bose .Net

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, January 02 2008 13:30:37

För några år sedan drev jag en hemsida betitlad Dr Bose .Net. Bland texter, ljud, filmer, fotografier fanns ett påbörjat projekt där Strindberg figurerade i en fiktiv historia. Via en startsida kunde läsaren ta sig till tre olika block som tillsammans fungerade som en prolog till huvudmomentet. Detta kom dock inte till utförande fullt ut. Men det lockar mig fortfarande. “Bakgrund” gav en kort redogörelse för tiden då den unge Strindberg under några år hade en tjänst på KB som e.o. amanuens. “Handling” där jag i fri form beskrev handlingen för en kort, nyskriven text om ett fiktivt möte mellan Strindberg och hans kollega och tidigare lärare Hr. Bergström. “Text” innehöll den korta texten där mötet sker.

Efter denna prolog var det tänkt att läsaren kunde välja huvudmomentet som i sin tur skulle består av ett antal enskilda delar. Vilka dessa var framgår delvis av texten i “Handling”. Här följer nu block 1, “Bakgrund”.

Strindberg på KB – utkast till en ny underavdelning på Dr Bose Net 2000-10-14 15:16

Bakgrund (reflitteratur; Lagercrantz’ biografi, Hedéns biografi 1927, Nordisk Familjebok bd 2, 5, 27 2.a uppl., Nationalencyklopedien – bokuppl. samt uppdaterad nätversion).

Strindberg som bibliotekarie… 8 år på KB som amanuens… vad hände där… en fullständig examination av Adalrik & Githildas Äfwentyr (Sveriges första roman) – upplägg á la Peter Greenaway…. vetenskaplighet… bilden på Klemming (Strindberg var amanuens på KB 1874-82), Klemming chef där 1865-90.

Klemming drev igenom att KB fick nya lokaler i Humlegården, byggt efter hans anvisningar, stod färdigt 1878 (1871-77 enligt Nordiskan), invigningen skedde -78, året efter KB blev egen myndighet. Ritat av Gustav Dahl, samme man som 1885 ritade Mariahissen. Strindberg fick tjänst 1874 som e.o. amanuens vid KB, och därmed en social trygghet, en respekt som han tidigare saknat. Han kunde lämna de många, korta och ovissa tidningsuppdragen, eller snarare beroendet av artikelskriverierna. Klemming var en dynamisk herre, omdömena om hans person är motsägelsefulla. Av somliga betraktad som en kuf. Strindbeg visade honom tacksamhet och vördnad. KB hade 10 tjänstemän vid öppnandet. Klemming var vid den här tiden överbibliotekarie.

Trots bristande examina, oavslutade akademiska studier i Uppsala, sökte han och fick tjänsren som e.o. amanuens på KB i december 1874 (27 år gammal). Titeln som följde tjänsten var kungl. sektern, (flera olika skrivningar finns) vilket indikerade att han var en av de unga männen i verken. Han trivdes. Forntid och böckernas rymd öppnades för honom. Klemming tyckte han om, bibliotekaren Rich. Bergström, den lära folkdiktningsforskaren, vilken S. hade att tacka för att ha förmedlat hans inträde i bibliotekesvärlden. Bergström blev en vän vilkens konservsatism kompletterade S. egen radikalism, och Bergströms lätt överströmmande temperament stämde dess bättre med hans eget. De promenarade tidiga mornar tillsammans. Strindberg fick aldrig någon ordniarie tjänst…. Lönen var låg, plikterna inte många. Men åren 1878 och 1879 utkvitterar S. större summor.

I kung. bibl. hade S. sökt sig ett opiat som kunde få honom att glömma det närvarande, “en hälsosam idiotism”, en specialitet, som han men ingen av de andra tjänstemännen behärskade. I bibl. handskrftssamling hade han hittat något som inte hörde dit, några kinesiska böcker. Dessa fick han tillåtelse att flyta och katalogisera. Han lärde sig hjälpligt kinesiska. Studerade dess gamla kultur, intreserade sig för Sveriges gamla förbindelser med Kina. 1879 föredrogs en uppsats av S., “Om Sveriges relationer med Kina och de Tatariska länderna” i Franska Institutet av en markis…

Block 2, “Handling”.

Handlingen utkast 3 001014

Strindberg sitter och skriver på ett tjänsterum; det är kväll, höst, mörker, tystnad. In på rummet kommer vännen och bibliotekarien Richard Bergström, lämnar över ett manuskript till en artikel för en årsbok. Artikeln handlar om den första svenska romanen, Adalrik och Giöthildas äwfentyr. Strindberg sitter i sin tur och arbetar med en kulturhistorisk artikel åt Dagens Nyheter. Bergström kommenterar detta, i tron att det var S. kinsiska studier som fortlöpte, gratulerar till att artikeln om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. muttrar om det övermåttt som han måste producera för att hålla sig och de sina flytande… Hans artikel är dessutom försenad… Samtalet fortsätter, Bergsröm måste gå. S. sitter kvar. Han har lovat att se över manuskriptet. Tanken på den bitvis mustiga, men ack så tröttande Mörckska romanen roar honom ändå… Få se, Bergströms manuskript sträcker sig över tre ark, tättskrivna, med en handstil som lämnar en del spännande och roande upplysningar om dess innehavare och exekutör… S. ler, men bara för sig själv, när han tänker på vännen Richard Bergström. Honom har han att tacka för sin tjänst på Kungliga biblioteket. Han var tidigare S. lärare i Klara skola. Han kommmer ihåg sitt första möte med dess föreståndare, numera överibibliotekarien Klemming, som tog emot honom på ett överfyllt tjänsterum i bibliotekets dåvarande lokaler på Stockholms slott. Det var i nordöstra delen av norra flygeln, med utsikt över Norrbro. Förhållandena var usla, lokalerna utkylda. En bibliotekspäls fanns hängande för de som tvingades vistas där.

[Klemmings historia i korthet.]

Klemming var själv tidigt en boksamlare. Han skänkte sina ihopbragta samlingar av litteratur till KB när han 1856 blev t.f. amanuens. När Klemming uppordnade samlingarna i den nya byggnaden lät han skilja den svenska samlingen från den utländska. Fövaltningen förlades till centrum av byggnaden, för att spara tid och besvär. Där fanns låga gallerier, vart och ett försett med sitt särskilda märke, och böckerna ställdes upp fackvis på mindre, portativa hyllor. Alla var av samma storlek varigenom en omflytting skulle kunna verkställas med yttersta lätthet och utan att rubba ordningen i biblioteket, eftersom det inte fanns någon lokalbeteckning (gallerimärke) angiven i böcker eller kataloger, utan endast de olika litteraturavdelningarnas signaturer.

[Dito Bergströms.]

Under kvällens lopp hörs Klemming från sitt tjänsterum; han vandrar runt i biblioteket, ljudet av frasandet av böcker som bläddras, stolar som skrapar mot golvet etc. Någon gång möts de, antingen i biblioteksbyggnaden eller i korridoren utanför tjänsterummet. S. läser Bergströms manuskript; grymtande, gör utfall i repliker och far med pennan över B. manuskript, ristar i marginalen sina åsikter, medhåll såväl som mothåll. Det är bra att den [romanen] är på svenska, en bragd, men mycket är krims-krams, utfyllnad, tidens smak för en religiositet och moralisk fostran S. nu har svårt för. Det kulturhistoriska i läsupplevelsen fångar honom. De tidigare ägarnas öden och levnadsomständigheter får tankarna att lätta. Han finner flera namnteckningar, och även belägg för att bokens lästs under en resa till Kalmar. Han börjar genast fundera över sjuttonhundratalets vägsystem i Sverige; skjutsstadgor, gästgiverier, taxor m.m. Han söker i biblioteket reda på Georg Biurman, ”Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunnga orter uti Svea- och Göta-Riken samt Stor-Förstendömet Finland”, utgiven i Stockholm 1776. En annan tid glimtar fram genom bokens sidor, annorlunda än den tid som Adalrik och Giöthilda genomlever i boken. En högst verklig tid, för de människor som fört boken vidare genom nästan ett och ett halvt sekel.

Denna text (nedan) blir en inledning till avsnittet Adalrik & Giöthilda. Upplägget som sedan följer är enligt S. en examination av boken, dvs. efter Greenaways upplägg; en sorts påstådd vetenskaplighet, bevisföring, uppradande, kommenterande etc. Boken formligen dissikeras, snittas, blad läggs till blad, ordnas, måttsättes etc. Kemiska prov utföres avseende papperskvaliet, sammansättning, bläckets natur etc. Ljudfiler kompletterar; ljud av bläddring i lumppapper, ljud av fallande bok, ljud av spik som tränger igenom 454 sidor lumppapper osv. Tiden för bokens tillkomst kommenteras, innehållet likaså – för- och nackdelar uppradas. Bilder på boken, bokens delar, Strindberg, Klemming, KB… vetenskapliga formler bläddras fram via minibildspel i och i anslutning till text och bild.

Sist följer block 3, “Text”.

En hälsosam idiotism

Det var en afton i mitten av november. Han hade tagit en promenad på Södermalm, blickat ut från den lilla trädgården på Mosebacke, och under det att blicken panorerade över alla kyrktornen ältade han kritikernas insiktslösa påståenden och tyckanden om Röda rummet, som nyligen utgivits på Albert Bonniers förlag. Därefter hade han gått nerför den kullerstensbelagda Urvädersgränd och vidare ner till Södermalmstorg och därifrån tagit en droska till Humlegården. Inne i den stora, nyligen uppförda biblioteksbyggnaden var det tyst. Han styrde stegen mot ett av de fåtaliga tjänsterummen. Endast tio tjänster fanns, trots att biblioteket nu hade organiserats om och blivit en statlig myndighet. Han hade kunnat följa hur byggnadsarbetena fortskridit, ända sedan han började sin tjänst för fem år sedan, då på sin väg till slottet och de lokaler som Kungliga biblioteket disponerade där. Bygget av det nya biblioteket hade startat redan tre år innan, 1871, men blev inte klart förrän 1877. Arkitekten hette Gustav Dahl och byggnaden hade interiört utformats efter noggranna anvisningar från den inflytelserika och dynamiske särlingen Klemming, som förestod biblioteket. Han hade redan 1864 lämnat in en plan till en ny byggnad.

Ljudet av pennans raspande mot ett pappersark fyllde rummet. Att döma av ljudet var pikturen inte sirlig, men korrekt; en biblioteksmans nitiskt utmejslade bokstäver fyllde arket i god fart. På skrivbordet låg några böcker med främmande tecken på omslagen. Handen lyftes och en droppe bläck släppte nesligen från spetsen och gjorde ett magplask mot den ljusa ytan, när ett plötsligt ljud fick honom att surmulet vända sig om mot dörren, som efter en alltför ljudlig knackning öppnades. Ett ansikte blottades i öppningen. — Nej, se Bergström… kvar så här sent? Den bitska ilskan hade snabbt börjat strömma ut i hans kropp och var nästan på väg ut genom munnen, men övergick hastigt till ett leende. Det sura svaldes. — Kom in… Bergström klev raskt in i rummet, slet till sig en stol och slog sig ner bredvid extra ordinarie amanuensen Strindberg, vars tjänst nu blivit något mera fast, dock ej ordinarie. — Såå, du sitter med dina kinesiska översättningar? Förresten, man får gratulera till att din artikel om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. svarade inte utan förklarade att han satt och skrev på en artikel åt Dagens Nyheter. — Jag tvingas skriva både det ena och det andra, pengarna tenderar att aldrig räcka till hur hög produktion jag än försöker hålla… även om den tjänst jag uppehåller här, ändå gjort tillvaron något lättare. B. nickade. — Jag har skrivit en artikel till Härolden. Egentligen har jag bara snyggat till ett gammalt utkast jag hade liggande om Sveriges första roman, sa Bergström. Jag tänkte om du ville läsa det? S. tog de fåtaliga arken och nickade. — När ska det lämnas in? frågade han. — Snart, mycket snart, muttrade B. Nej, jag tänkte gå för kvällen. Kanske kan vi dryfta dina kommentarer i morgon, under vår morgonpromenad? Så stängdes dörren bakom B. och rummet blev åter tyst.

/B



Gott Nytt År/Happy New Year!

En morpheinists drömmar Posted on %PM, December 31 2007 18:48:23

Blog ImagePRETTO film tackar alla blogg- och hemsidesläsare för detta första år. Smalt ämne, smal film – ändå har nästan 5000 besök gjorts mellan april och december, bloggen oräknad. Mer material kommer snart. 2008 är året då En Morpheinists Drömmar kommer att bli klar för visning – mer info kommer.

/Bo G Svensson



Från den yttersta periferins horisont – del 1

En morpheinists drömmar Posted on %PM, December 27 2007 15:46:05

Eller: Min väg till Morpheinisten

Blog Image

Kring mitten av sextiotalet fångades jag för första gången av en filmkamera, när jag var 6-7 år. Den äldre kompisen hade fått en super-8 och filmade här och där på Söder, däribland mig. Ganska snart började filmerna få lite mer struktur. Parallellt med detta spelade vi in olika påhittade historier på band, även busringningar ingick som spelades in med en avlyssningsmikrofon. Detta fortsatte i flera år.

1972, när jag var 12-13 år, köptes min första stereoanläggning som bestod av en Sony TC 630 rullbandspelare med en inbyggd förstärkare och löstagbara högtalare och inte minst två mikrofoner samt hörlurar av märket Pioneer. Bandarn köptes av en trevlig försäljare, Christer Holm, i en musikaffär på Hornsgatan. Han var med i ett för mig då helt nytt band, Splash, som 1972 kom ut med sin första skiva, Ut på vischan. I affären spelade han upp en demoinspelning från den kommande skivan. Jag blev impad och tyckte det lät väldigt bra och drog till med influenser från Blood, Sweat and Tears som jag gillade då. Minns att detta togs emot som en komplimang. Innan köpet och ofta efteråt besökte jag affären och hade, som jag minns det, trevliga samtal med Christer. Det här var på den tiden man fick både längta och spara till saker som man ville köpa. Ganska snart kompletterades denna uppsättning med en skivspelare, en begagnad Dual 1010 (på bilden från länken inbyggd, jag hade en fristående modell). Med spolbandspelaren spelades många obskyriteter och historier, pastischer på radioprogram m.m. in tillsammans med en annan kompis. Visitkort inskaffades också, ljudtekniker benämnde jag mig själv på Inspelningsbolaget Stockholmia. Lite senare tryckte jag en skylt med namnet Studio Monolit när jag i högstadiet pryade som handsättare på ett tryckeri på Söder. Flera manus, som faktiskt fanns, har jag sparat. Några inspelningar finns kvar, 30 år gamla, men inte särskilt många, tyvärr (för de inblandade).

Smalfilmerna blev mer avancerade, det stora projektet som jag deltog i hette När det sa ja i prinsens mage, en historia tydligt präglad av Monty Python. Då hade jag hamnat i tonåren och de äldre kompisarna gick på gymnasiet. Klippningen gjordes av de äldre och ockuperade ett helt rum, klippbord fanns ännu inte i vår värld. Ljud, röster och musik ingick och för att få någorlunda synk vid visningar så startades alla apparater med att dra ur/sätta i en av propparna för elen.

Gymnasieåren präglades mycket av skrivande. Omfångsrika uppsatser präntades och t.o.m. av mig begärda extra sådana. En novell fick jag refuserad av en tidning, med all rätt. Under denna tid fortsatte filmintresset även hos min smalfilmande kompis som lite senare, när jag hade börjat på universitetet, gick en ettårig filmkurs på en folkhögskola i Stockholm. Men innan dess, slår det mig nu, hade vi gått med i Sollentuna filmklubb. Långt ifrån Söder men där fanns bra utrustning att låna, hade vi snappat upp.

I filmklubben ingick då att göra en gemensam produktion. Kompisen och jag hamnade hemma hos författaren Peter Pohl, som länge hade arbetat med smalfilm också. Efter ett inledande möte så hoppade vi av, vilket inte blev poulärt. Vi hade redan bestämt oss för att spela in vårt eget manus – Vägen ifrån. Denna film spelades bl.a. in i Småland i min mormors gamla hus. Filmkameran, nu en Boilleau super-8, lånade strålkastare, filter, en bandspelare av märket Uher 4000 Report samt några schysta Sennheisermikrofoner m.m. kördes ner till huset. Trots noggrann kontroll av elen så blev det lite hett i ledningarna vid en tagning, ett av rummen hade kvar gammal tygislolerad kulo – svettigt! Filmen klipptes på ett lånat klippbord från filmklubben, ett ombyggt 16mm-bord. Äntligen en film med synkat ljud även om filmen inte hade några läppsynkade repliker.

I början på 1980-talet hade vi och en kille som kompisen träffat under filmkursen börjat att jobba på ett gemensamt manus. Det blev många trevliga kvällar och manusskrivande, ibland på restauranger och pubar. 1983 bodde jag i andra hand i en ateljé, dvs en lägenhet avsedd som detta, på Hornspuckeln. Nu hade vi fått kontakt med Filmverkstan på Skeppsholmen och fått en handledare där. Efter att ha godkänt vårt ihopknåpade bildmanus med hjälp av den tredje medlemmen som hade visat sig vara dekoratörsutbildad och kunde rita hyggligt så fick vi låna utrustning att provskjuta filmen i 8mm. Platser rekades, bl.a. nerlagda delar av Serafens sjukhus (gamla Serafimerlasarettet). Vi använde även min lägenhet och drog in en massa elslukande strålkastare. Det hör till saken att jag hade lovat att inte använda för mycket el, eftersom det var en ateljé så var den rejält uppsäkrad och det var därmed en dyr grundavgift som temporärt var bortförhandlad. Efter vår testfilmning där dök det upp saftiga elräkningar som fick återverkningar ett år framöver. Tyvärr sprack hela projektet av olika skäl.

Under denna tid startade vi även en ljud- och bildförening, Ljudbildarna. Vi var väl ett tiotal, högst, personer som skaffade en källarlokal i Vasastan. Flera av dem hade gått den ettåriga filmkursen. Vi köpte gemensamt in en del utrustning, ljudprylar och ett system med två diaprojektorer för att kunna göra diaspel. Vi hade bl.a. en Revox G36 (nyservad av bandspelarnestorn Gerhard Schubert, fortfarande verksam) och en Teac 4-kanals mixer. Förutom fix med lokalen och inköp av grejer så gick min tid mest åt att serva både folk och apparater. Efter några år gled jag därför ur det hela.

Om mina filmrelaterade möten i samband med filminspelningar på Skansen har jag berättat om i tidigare blogginlägg liksom om mina sju dygn på Dramaten m.m..

1980 började jag på Skansen som s.k. stugvärd. Några av de personer jag träffade då umgås jag mycket gärna med fortfarande. Det året träffade jag bl.a. Mats som då spelade i bandet Apgnägg, rattade inspelningar och tillsammans med övriga band gav ut både mer och mindre kända band på etiketten Whale Records. Mats hade även då gjort filmmusik till filmen Underjordiskt sällskap – en fredagsresa under Stockholm (1979). Två år senare blev det mer filmmusik till den animerade kortfilmen Pensionatet tillsammans med Göran Agdur. Konstellationen kallade sig The Bruce Brothers och spelade in musiken på EMS (elektronmusikstudion), Studio A2 i Stockholm. Sedan slutet av sjuttiotalet hade Mats även varit delägare i filmbolaget Cineglaz. Bolagets stora uppgift var en film om de då pågående arkeologiska uträvningarna vid Gamla riksdagshuset, det som kom att kallas för Riksgropen. Det blev ett omfattande och spännande material som tyvärr ännu inte har färdigställts. Jag har sett stora delar av materialet, bl.a. en tidig grovklippning, och kan bara säga att vi är många som skulle bli glada om detta materal visades! Att denna uppfattning delas av många arkeologer vet jag också. Tillsammans med en kompanjon driver Mats idag en ljudstudio, Phonurgia Audio. De har specialiserat sig på ljudrestaurering och överföringar av analoga inspelningar till digitalt format.

Under en kort tid arbetade jag som programproducentVästerorts kulturkommitté. Dessa lokala kontor löd då under Stockholms kulturförvaltning. Det blev ett av mina mest krävande jobb men också oerhört kul. Jag gjorde allt från att boka och förhandla om gage med artister, boka lokal, boka t.ex. pianostämmare, sälja biljetter, köpa blommor och mackor att ställa i logen, ta emot både artist och publik – kort sagt allt! Det hann hända mycket under de månader jag arbetade där.

Fortsättning följer.

/B



KINO – nytt radioprogram om film

Prettofilmer - finns de? Posted on %AM, December 26 2007 11:56:01

Blog ImageRoger Wilson är programledare för ett nytt radioprogram, Kino, i P1. Foto: Mattias Ahlm/SR

Sveriges Radio startar den 18 januari 2008 kl. 18.15 i P1 ett nytt radioprogram om film – Kino. Programförklaringen låter lockande: “En plats för analyser och intelligenta samtal om film, ett program som tar upp filmen som samhällsfenomen, konstverk, politisk kraft och mångmiljonindustri. Det finns ett enormt tomrum i vad som skrivs och sägs om film.” Jag kommer att lyssna av första programmet med spänning! Läs vidare på SR:s hemsida.

/B



« PreviousNext »