Blog Image

PRETTO film

Bloggen

Välkomna hit/Welcome!

Bloggen fortsätter att uppdateras, men nu med ny adress! Vi ses på Blogger!


Här finns aktuell info och kommentarer kring allt som rör det fortsatta arbetet med filmen En Morpheinists Drömmar.

Lämna kommentarer
Du kan fritt lämna kommentarer på hemsidans material och på filmprojektet - klicka bara på respektive kategoris "Kommentarer". Snabbt och lätt!

Diskutera
Här är också ett forum för att diskutera prettofilmer. Vad är det? Finns de? Borde de få finnas? Hör av er till bloggen!

Utnyttja RSS Feed!
Håll dig alltid uppdaterad så fort bloggen har blivit det - klicka på symbolen nere till höger och ta en prenumeration!

PRETTO film - mail
Bo G Svensson

Tillbaka till PRETTO film

7 dygn på Dramaten – tillägg

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, March 22 2008 21:59:53

Just nu pågår en garderobsrensning. I den eviga jakten på papper som kan kastas hittade jag min redovisning av de sju dagar jag tillbringade på Dramaten när jag i gymnasiet gjorde min Yrkesorienterande vecka där.

Via länken kan ni läsa det första inlägget.
http://iloblog.prettofilm.se/bloggen?Home&post=9

Repetitionen av Bosman och Lena hade tio dagar kvar till premiär när jag och ytterligare tre gymnasister följde ljusrepetitionen under två dagar samt en tredje dag, en första generalrepetition. Totalt satt vi – fascinerade – av femton timmar repetitioner av pjäsen.

Ett av skälen till att Alf Sjöberg var så noga med ljussättningen i pjäsen var att skådespelarna var både ansikts- och kroppssminkade i en mörkbrun nyans, eftersom de spelade färgade personer och pjäsen utspelade sig i Sydafrika. Detta krävde en väl avvägd ljussättning för att få spelet att fungera så att ansiktsuttrycken blev tydliga.

Vi satt på tredje raden. Under repetitionen hördes plötsligt några kraftiga knackningar någonstans i huset. Till en början kontrade Sjöberg bara med några svordomar tillsammans med vilda gester. Men när knackningarna kom tillbaka för fjärde gången, trots att en tillsägelse hade gått ut i den centrala högtalaranläggningen, fick Sjöberg nog. Han skrek i mikrofonen som gick till ljuspersonalens rum att Scenens byrå måste genomsöka huset och att det var för jävligt att något sånt här kunde få förekomma. De var väl ändå herrar i sitt eget hus?! Han reste sig upp från regiplatsen och vandrade runt och svor långa ramsor, sedan gick han åter fram till mikrofonen och ville ha dit all scenpersonal och teaterinspektören omedelbart! De kom till scenen och lovade att göra allt de kunde för att hitta källan till oljudet. Efter ett tag upphörde de störande ljuden. Vi som satt på tredje raden hukade inför de formidabla svordomsramsorna medan skådespelarna tog det hela med ro.

Repetitionen den dagen varade fem timmar med en lunchpaus på tjugo minuter.

/B



Om lyckan av melankoli

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, March 15 2008 12:06:19

Blog ImageBoken The Anatomy of Melancholy blev Robert Burtons livsverk. Boken kom ut första gången 1621 och därefter i flera olika, omarbetade utgåvor. Den sista gavs ut postumt 1652. Melankolin, inklusive vad vi idag även kallar klinisk depression, tar upp en enorm mängd ingångar till detta tillstånd och på köpet får läsaren en beskrivning av medeltida medicin, antika legender och myter, trolldom, filosofi och poesi. Lyckan av melankolin i bloggrubriken syftar på att dels ta del av innehållet men inte minst segern det innebär att ta sig igenom de flera tusen sidorna.

Boken kan läsas här:
http://books.google.se/books?id=1fkkAAAAMAAJ&dq=the+anatomy+of+melancholy&pg=PP1&ots=nmUUaetJkr&sig=PWB2UQ2ZtlGxj-IqDyeHqk3Ol0o&hl=sv&prev=http://www.google.se/search?hl=sv&q=the+anatomy+of+melancholy&sa=X&oi=print&ct=title&cad=one-book-with-thumbnail

/B



Om vikten av tidiga kulturupplevelser

Prettofilmer - finns de? Posted on %AM, March 15 2008 11:21:38

Dramaten 1966, Klas klättermus sattes upp och visades för bl.a. Stockholms skolor. Jag var där och fick min första teaterupplevelse on location som sjuåring. Blev betuttad i både Mona Malm och Teatern. Minns det fortfarande – teaterrummet, sorlet, spänd förväntan, skådespelarna, det lätt magiska som skapades där och då, mitt framför mina ögon.

Jag hade tur, tidigt fick skolan även besöka Stockholms konserthus och vid en barnkonsert fick vi en instrumentgenomgång och lite klassiska snuttar spelade för oss. De här tidiga mötena med teater och musik blev för mig väldigt viktiga av flera skäl. Jag tror att de är lika viktiga idag och för alla skolbarn. Många måste som jag själv arbeta sig in i dessa världar – aktivt välja och söka upp olika kulturuttryck. Då behövs draghjälp. Ett annat minne från denna parveltid är från mellanstadiet då Barbro Hörberg spelade en tidig morgon i aulan i Nya Maria.

Från högstadiet minns jag en teaterrepetition på Stadsteatern i Stockholm, Gösta Ekman satte upp pjäsen Mordet på Marat av Peter Weiss (om jag minns rätt). Redan då uppskattade jag att se arbetet bakom en pjäs, hade alls ingenting emot att pjäsen ofta avbröts och detaljer diskuterades. Som Gösta Ekman sa när han vände sig om till oss i publiken: Det här är en repetition. Det bästa med det är att ni kanske får se det som är bra flera gånger.

Under högstadiet blev det mer klassisk musik, jag och en kompis fick låna vår svensklärares abonnemangskort till Konserthuset. Draghjälp – schysst! Han höll också igång klassens litteraturintresse och idkade högläsning en gång i veckan ända upp i nian. På Konserhuset lyssnade jag också i ungefär samma veva på min första rockkonsert utanför skolan – Jehtro Tull. Från Högalidsskolans aula minns jag spelningar med bl.a. Solar Plexus och Landslaget.

Så har det rullat på; en ständig mix av böcker, teater, konserter, konstutställningar, egna projekt, arbete och insnärjt däremellan – livet.

Denna text skrevs medan Lou Reeds rockopera Berlin från 1973 snurrade i CD:n – rekommenderad lyssning av PRETTO film. Den körs även live i sommar på Globen, Annexet. Ses vi där?

/B



Kino – radio om film

Prettofilmer - finns de? Posted on %AM, March 15 2008 10:44:55

Första programmet i januari på SR P1 blev en besvikelse. Därefter har jag inte lyssnat. Ska lyssna igenom och ikapp, om det är möjligt, för att se om intrycket består. Annars är ljud som film något jag kan rekommendera. Lyssna på SRc – en plats på nätet för ljudkonst. Länk:

http://www.sr.se/cgi-bin/sidor/index.asp?ProgramID=2971

/B



Flm #2 – fortfarande ok

Prettofilmer - finns de? Posted on %AM, March 15 2008 10:32:00

Senaste numret av den nya flmtdskrften Flm nnehåller stt andra nummer några läsvärda artklar och nntressant bldmateral. Les!

/B



Filmpoesi

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, February 02 2008 12:39:28

Elakt barn har många namn. Så även den s.k. konstfilmen. Den beskylls ofta för att vara skum, hemlig, pretentiös, mumlandes med sig själv, allvarlig och högstämd. Så kan den också vara. För den som söker, men med viss möda, kommer dock ett bredare spektrum att visa sig. Detta oaktat om det gäller ett videokonstverk eller en berättande film. För mig är det viktigt att använda filmspråket i sin egen rätt, att inte enbart arbeta med att bildsätta en berättelse, även om det är det vanligaste sättet och bland det stora flertalet människor även är synonymt med film. Går man tillbaka till filmens barndom så finns där en mängd olika experiment med form och innehåll.

Min drivkraft är att använda filmspråkets olika delar för att bygga nya konstruktioner med hjälp av bilder, ljud, musik och text för att av dessa skapa en helhet som tillför något utöver de enskilda beståndsdelarna. Av fragment och fria associationer kring dessa växer någonting annat fram. Vad? Det kan vara både något okänt eller att fånga något välkänt – vilket oftast kräver en omväg.

Poetic cinema är ett annat begrepp för att ringa in en viss sorts filmer, eller snarare filmspråk. Filmaren m.m. Carl-Henrik Svenstedt har under 2007 givit ut en samlingsbox med ett antal av sina filmer inom denna sfär. Jag återkommer snart med en genomgång av de filmerna. Tills dess, läs mer!

/B

Blog Image



Strindberg korsar mina spår

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, January 02 2008 15:02:44

Hornsgatan låg biblioteket. Det hade byggts på 1960-talet och funnits med mig hela barndomen, från barnböckernas tid och fram till den s.k. vuxenavdelningen. Denna låg en trappa upp, dit smet jag så ofta det gick, långt innan jag uppnådde den åldern. Med tiden även utan besvärande kommentarer från utlåningsdisken på nb. Ibland hände det att jag nesligen blev tillbakaropad. Skam! Ilska!

Under senare delen av högstadiet tillbringade jag många håltimmar på biblioteket. Det låg nära Högalidsskolan där jag gick. På biblioteket läste jag allt. Men i det här sammanhanget nämner jag att jag läste Ingmar Bergmans filmdagbok (Vilgot Sjömans Dagbok med Ingmar Bergman från 1963 från inspelningen av Nattvardsgästerna?), Lars Forssells tidiga lyrik från 1940- och 50-talen samt några av Strindbergs dramer. Jag upptäckte då nöjet i att läsa teatertexter och föreställa mig dem. Ett drömspel fascinerade mig redan då. Inte lätta texter för en tonåring. Å andra sidan läste jag allt från serietidningar till tekniktidningar också. Intet är mig främmande, tycker jag fortfarande är en gångbar devis. Men med tiden skärps kvalitetskraven när tidens ändlighet börjar anas.

Under högstadietiden inföll även en annan händelse med koppling till Strindberg. Klassen åkte på en veckas lägerskola till Runmarö. Här upplevde jag en superb höststorm nere vid vattnet i den svarta kvällen. Stormen var örobedövande, i månljuset sågs det vita skummet yra och vattenkaskader piskades upp i våra ansikten. Ett starkt intryck som jag fortfarande gärna minns och helt i samklang med Strindbergs måleri.

En av dagarna fick jag och min kompis Janne i uppdrag att leta upp Silverträsket, platsen för en av Strindbergs noveller. Jag minns att vi försökte leta oss dit med hjälp av en karta. Detta gjordes med stor lust och därefter delgavs klassen våra rön. Att vårt intresse för detta delades av klassen är inte så troligt. Vi fick även tillfälle att träffa dottern till paret som hyrde ut sitt hus till sommarnöje till August och Siri. Vi såg även trappan upp till den lilla övervåningen som August en gång knuffade ner henne ifrån, enligt uppgift.

Genom åren har jag liksom många andra sett en hel del uppsättningar av Strindbergs dramer, både på teatern och via TV-teatern. Hemsöborna i TV 1966, det året jag började första klass, satt som en smäck. En tidig uppsättning på Dramaten av Spöksonaten minns jag, Ett drömspel likaså liksom den klassiska TV-serien Röda rummet och senare även En dåres förvarstal. P-O Enquists Tribadernas natt gillade jag direkt, både i TV-uppsättningen med Ernst-Hugo Järegård som Strindberg och i bokform. Den läser jag fortfarande gärna om. Till Damaskus såg jag i en lyckad version på Söder med musik av Niklas Atterhall. Torsten Flinks uppsättning av Fadren sommaren 2000 på den nu nerlagda och då nedläggningshotade Teater Plaza. Han spelade mot Marika Lagercrantz som kvällen då jag såg uppsättningen hade sin far i salongen, Olof Lagercrantz. Hon lotsade honom varsamt till sin plats. Peter Watkins film Fritänkaren från 1994 om Strindbergs liv kom ut på DVD nyligen, i november 2007, värd att lyftas fram. Jag minns bråket och turerna kring detta projekt med SVT. Watkins gör detta på sin hemsida. Filmen kan t.ex. köpas från Amazon i England.

/B



Strindberg på Dr Bose .Net

Prettofilmer - finns de? Posted on %PM, January 02 2008 13:30:37

För några år sedan drev jag en hemsida betitlad Dr Bose .Net. Bland texter, ljud, filmer, fotografier fanns ett påbörjat projekt där Strindberg figurerade i en fiktiv historia. Via en startsida kunde läsaren ta sig till tre olika block som tillsammans fungerade som en prolog till huvudmomentet. Detta kom dock inte till utförande fullt ut. Men det lockar mig fortfarande. “Bakgrund” gav en kort redogörelse för tiden då den unge Strindberg under några år hade en tjänst på KB som e.o. amanuens. “Handling” där jag i fri form beskrev handlingen för en kort, nyskriven text om ett fiktivt möte mellan Strindberg och hans kollega och tidigare lärare Hr. Bergström. “Text” innehöll den korta texten där mötet sker.

Efter denna prolog var det tänkt att läsaren kunde välja huvudmomentet som i sin tur skulle består av ett antal enskilda delar. Vilka dessa var framgår delvis av texten i “Handling”. Här följer nu block 1, “Bakgrund”.

Strindberg på KB – utkast till en ny underavdelning på Dr Bose Net 2000-10-14 15:16

Bakgrund (reflitteratur; Lagercrantz’ biografi, Hedéns biografi 1927, Nordisk Familjebok bd 2, 5, 27 2.a uppl., Nationalencyklopedien – bokuppl. samt uppdaterad nätversion).

Strindberg som bibliotekarie… 8 år på KB som amanuens… vad hände där… en fullständig examination av Adalrik & Githildas Äfwentyr (Sveriges första roman) – upplägg á la Peter Greenaway…. vetenskaplighet… bilden på Klemming (Strindberg var amanuens på KB 1874-82), Klemming chef där 1865-90.

Klemming drev igenom att KB fick nya lokaler i Humlegården, byggt efter hans anvisningar, stod färdigt 1878 (1871-77 enligt Nordiskan), invigningen skedde -78, året efter KB blev egen myndighet. Ritat av Gustav Dahl, samme man som 1885 ritade Mariahissen. Strindberg fick tjänst 1874 som e.o. amanuens vid KB, och därmed en social trygghet, en respekt som han tidigare saknat. Han kunde lämna de många, korta och ovissa tidningsuppdragen, eller snarare beroendet av artikelskriverierna. Klemming var en dynamisk herre, omdömena om hans person är motsägelsefulla. Av somliga betraktad som en kuf. Strindbeg visade honom tacksamhet och vördnad. KB hade 10 tjänstemän vid öppnandet. Klemming var vid den här tiden överbibliotekarie.

Trots bristande examina, oavslutade akademiska studier i Uppsala, sökte han och fick tjänsren som e.o. amanuens på KB i december 1874 (27 år gammal). Titeln som följde tjänsten var kungl. sektern, (flera olika skrivningar finns) vilket indikerade att han var en av de unga männen i verken. Han trivdes. Forntid och böckernas rymd öppnades för honom. Klemming tyckte han om, bibliotekaren Rich. Bergström, den lära folkdiktningsforskaren, vilken S. hade att tacka för att ha förmedlat hans inträde i bibliotekesvärlden. Bergström blev en vän vilkens konservsatism kompletterade S. egen radikalism, och Bergströms lätt överströmmande temperament stämde dess bättre med hans eget. De promenarade tidiga mornar tillsammans. Strindberg fick aldrig någon ordniarie tjänst…. Lönen var låg, plikterna inte många. Men åren 1878 och 1879 utkvitterar S. större summor.

I kung. bibl. hade S. sökt sig ett opiat som kunde få honom att glömma det närvarande, “en hälsosam idiotism”, en specialitet, som han men ingen av de andra tjänstemännen behärskade. I bibl. handskrftssamling hade han hittat något som inte hörde dit, några kinesiska böcker. Dessa fick han tillåtelse att flyta och katalogisera. Han lärde sig hjälpligt kinesiska. Studerade dess gamla kultur, intreserade sig för Sveriges gamla förbindelser med Kina. 1879 föredrogs en uppsats av S., “Om Sveriges relationer med Kina och de Tatariska länderna” i Franska Institutet av en markis…

Block 2, “Handling”.

Handlingen utkast 3 001014

Strindberg sitter och skriver på ett tjänsterum; det är kväll, höst, mörker, tystnad. In på rummet kommer vännen och bibliotekarien Richard Bergström, lämnar över ett manuskript till en artikel för en årsbok. Artikeln handlar om den första svenska romanen, Adalrik och Giöthildas äwfentyr. Strindberg sitter i sin tur och arbetar med en kulturhistorisk artikel åt Dagens Nyheter. Bergström kommenterar detta, i tron att det var S. kinsiska studier som fortlöpte, gratulerar till att artikeln om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. muttrar om det övermåttt som han måste producera för att hålla sig och de sina flytande… Hans artikel är dessutom försenad… Samtalet fortsätter, Bergsröm måste gå. S. sitter kvar. Han har lovat att se över manuskriptet. Tanken på den bitvis mustiga, men ack så tröttande Mörckska romanen roar honom ändå… Få se, Bergströms manuskript sträcker sig över tre ark, tättskrivna, med en handstil som lämnar en del spännande och roande upplysningar om dess innehavare och exekutör… S. ler, men bara för sig själv, när han tänker på vännen Richard Bergström. Honom har han att tacka för sin tjänst på Kungliga biblioteket. Han var tidigare S. lärare i Klara skola. Han kommmer ihåg sitt första möte med dess föreståndare, numera överibibliotekarien Klemming, som tog emot honom på ett överfyllt tjänsterum i bibliotekets dåvarande lokaler på Stockholms slott. Det var i nordöstra delen av norra flygeln, med utsikt över Norrbro. Förhållandena var usla, lokalerna utkylda. En bibliotekspäls fanns hängande för de som tvingades vistas där.

[Klemmings historia i korthet.]

Klemming var själv tidigt en boksamlare. Han skänkte sina ihopbragta samlingar av litteratur till KB när han 1856 blev t.f. amanuens. När Klemming uppordnade samlingarna i den nya byggnaden lät han skilja den svenska samlingen från den utländska. Fövaltningen förlades till centrum av byggnaden, för att spara tid och besvär. Där fanns låga gallerier, vart och ett försett med sitt särskilda märke, och böckerna ställdes upp fackvis på mindre, portativa hyllor. Alla var av samma storlek varigenom en omflytting skulle kunna verkställas med yttersta lätthet och utan att rubba ordningen i biblioteket, eftersom det inte fanns någon lokalbeteckning (gallerimärke) angiven i böcker eller kataloger, utan endast de olika litteraturavdelningarnas signaturer.

[Dito Bergströms.]

Under kvällens lopp hörs Klemming från sitt tjänsterum; han vandrar runt i biblioteket, ljudet av frasandet av böcker som bläddras, stolar som skrapar mot golvet etc. Någon gång möts de, antingen i biblioteksbyggnaden eller i korridoren utanför tjänsterummet. S. läser Bergströms manuskript; grymtande, gör utfall i repliker och far med pennan över B. manuskript, ristar i marginalen sina åsikter, medhåll såväl som mothåll. Det är bra att den [romanen] är på svenska, en bragd, men mycket är krims-krams, utfyllnad, tidens smak för en religiositet och moralisk fostran S. nu har svårt för. Det kulturhistoriska i läsupplevelsen fångar honom. De tidigare ägarnas öden och levnadsomständigheter får tankarna att lätta. Han finner flera namnteckningar, och även belägg för att bokens lästs under en resa till Kalmar. Han börjar genast fundera över sjuttonhundratalets vägsystem i Sverige; skjutsstadgor, gästgiverier, taxor m.m. Han söker i biblioteket reda på Georg Biurman, ”Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunnga orter uti Svea- och Göta-Riken samt Stor-Förstendömet Finland”, utgiven i Stockholm 1776. En annan tid glimtar fram genom bokens sidor, annorlunda än den tid som Adalrik och Giöthilda genomlever i boken. En högst verklig tid, för de människor som fört boken vidare genom nästan ett och ett halvt sekel.

Denna text (nedan) blir en inledning till avsnittet Adalrik & Giöthilda. Upplägget som sedan följer är enligt S. en examination av boken, dvs. efter Greenaways upplägg; en sorts påstådd vetenskaplighet, bevisföring, uppradande, kommenterande etc. Boken formligen dissikeras, snittas, blad läggs till blad, ordnas, måttsättes etc. Kemiska prov utföres avseende papperskvaliet, sammansättning, bläckets natur etc. Ljudfiler kompletterar; ljud av bläddring i lumppapper, ljud av fallande bok, ljud av spik som tränger igenom 454 sidor lumppapper osv. Tiden för bokens tillkomst kommenteras, innehållet likaså – för- och nackdelar uppradas. Bilder på boken, bokens delar, Strindberg, Klemming, KB… vetenskapliga formler bläddras fram via minibildspel i och i anslutning till text och bild.

Sist följer block 3, “Text”.

En hälsosam idiotism

Det var en afton i mitten av november. Han hade tagit en promenad på Södermalm, blickat ut från den lilla trädgården på Mosebacke, och under det att blicken panorerade över alla kyrktornen ältade han kritikernas insiktslösa påståenden och tyckanden om Röda rummet, som nyligen utgivits på Albert Bonniers förlag. Därefter hade han gått nerför den kullerstensbelagda Urvädersgränd och vidare ner till Södermalmstorg och därifrån tagit en droska till Humlegården. Inne i den stora, nyligen uppförda biblioteksbyggnaden var det tyst. Han styrde stegen mot ett av de fåtaliga tjänsterummen. Endast tio tjänster fanns, trots att biblioteket nu hade organiserats om och blivit en statlig myndighet. Han hade kunnat följa hur byggnadsarbetena fortskridit, ända sedan han började sin tjänst för fem år sedan, då på sin väg till slottet och de lokaler som Kungliga biblioteket disponerade där. Bygget av det nya biblioteket hade startat redan tre år innan, 1871, men blev inte klart förrän 1877. Arkitekten hette Gustav Dahl och byggnaden hade interiört utformats efter noggranna anvisningar från den inflytelserika och dynamiske särlingen Klemming, som förestod biblioteket. Han hade redan 1864 lämnat in en plan till en ny byggnad.

Ljudet av pennans raspande mot ett pappersark fyllde rummet. Att döma av ljudet var pikturen inte sirlig, men korrekt; en biblioteksmans nitiskt utmejslade bokstäver fyllde arket i god fart. På skrivbordet låg några böcker med främmande tecken på omslagen. Handen lyftes och en droppe bläck släppte nesligen från spetsen och gjorde ett magplask mot den ljusa ytan, när ett plötsligt ljud fick honom att surmulet vända sig om mot dörren, som efter en alltför ljudlig knackning öppnades. Ett ansikte blottades i öppningen. — Nej, se Bergström… kvar så här sent? Den bitska ilskan hade snabbt börjat strömma ut i hans kropp och var nästan på väg ut genom munnen, men övergick hastigt till ett leende. Det sura svaldes. — Kom in… Bergström klev raskt in i rummet, slet till sig en stol och slog sig ner bredvid extra ordinarie amanuensen Strindberg, vars tjänst nu blivit något mera fast, dock ej ordinarie. — Såå, du sitter med dina kinesiska översättningar? Förresten, man får gratulera till att din artikel om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. svarade inte utan förklarade att han satt och skrev på en artikel åt Dagens Nyheter. — Jag tvingas skriva både det ena och det andra, pengarna tenderar att aldrig räcka till hur hög produktion jag än försöker hålla… även om den tjänst jag uppehåller här, ändå gjort tillvaron något lättare. B. nickade. — Jag har skrivit en artikel till Härolden. Egentligen har jag bara snyggat till ett gammalt utkast jag hade liggande om Sveriges första roman, sa Bergström. Jag tänkte om du ville läsa det? S. tog de fåtaliga arken och nickade. — När ska det lämnas in? frågade han. — Snart, mycket snart, muttrade B. Nej, jag tänkte gå för kvällen. Kanske kan vi dryfta dina kommentarer i morgon, under vår morgonpromenad? Så stängdes dörren bakom B. och rummet blev åter tyst.

/B



Next »