Blog Image

PRETTO film

Bloggen

Välkomna hit/Welcome!

Bloggen fortsätter att uppdateras, men nu med ny adress! Vi ses på Blogger!


Här finns aktuell info och kommentarer kring allt som rör det fortsatta arbetet med filmen En Morpheinists Drömmar.

Lämna kommentarer
Du kan fritt lämna kommentarer på hemsidans material och på filmprojektet - klicka bara på respektive kategoris "Kommentarer". Snabbt och lätt!

Diskutera
Här är också ett forum för att diskutera prettofilmer. Vad är det? Finns de? Borde de få finnas? Hör av er till bloggen!

Utnyttja RSS Feed!
Håll dig alltid uppdaterad så fort bloggen har blivit det - klicka på symbolen nere till höger och ta en prenumeration!

PRETTO film - mail
Bo G Svensson

Tillbaka till PRETTO film

Bloggen flyttar tiil Blogger

En morpheinists drömmar Posted on %PM, April 10 2008 23:11:56

Bloggen lever vidare på ny adress:

http://prettofilm.blogspot.com/

Där ses vi från och med nu!

PRETTO film
Bo G Svensson



Vad är kvällen?

En morpheinists drömmar Posted on %PM, April 09 2008 20:46:30

Göran Schildt, den finlandssvenske författaren, skrev 1952 en textkommentar till ett fotoalbum. 1959 gavs texten ut tillsammans med illustrationer av konstnären Roland Kempe. Boken heter Paris’ hemliga tecken. I början av boken finns följande avsnitt till glädje för alla oss som är kvällsmänniskor.

“Vad är kvällen? En gradvis befrielse från dagens mångahanda uppgifter, från tvånget att fullgöra ett arbete, att nyttja timmarna som verktyg och att vara till för andra. I den tätnande skymningen lossnar dagens anspänning, timmarna tjänar oss istället för vi dem och hela livet blir lättare att bära. I denna atmosfär andas kvällsmänniskan ut, ingen ställer några krav på honom, och medan hans lyckligare granne efter fullgjort värv sitter i familjens sköte eller kopplar av i goda vänners lag, kokar sig kvällsmänniskan starkt kaffe, tänder arbetslampan och mobiliserar alla sina nyss så vanmäktiga ambitioner för en uppgift som ska hjälpa honom att besegra den fientliga vardagen. — Timmarna stulna från natten är på ett särskilt sätt tidlösa, de bildar en ö som är skild från vardagslivets kontinent, en ö dit man flyr utan tanke på den svåra återfärden över ett grått och bittert hav. Kvällsmänniskor förblir alltid främlingar i den värld vars kust heter morgonen.”

I denna anda växer filmen En Morpheinists Drömmar fram.

Boken trycktes i en upplaga av 1650 exemplar och är en pärla att läsa och att titta i. Ändå kostar den i antikvariat bara omkring 150 kronor. Gå in på Antikvariat .Net och sök fram den, släng iväg en beställning och du har en retrobiljett till Paris!

/B



Slutstation Slussen

En morpheinists drömmar Posted on %PM, April 09 2008 20:15:30

I september 2005 skrev Jonas Thente en artikel om den då lika aktuella Slussen i Stockholm. Hans beskrivning av Slussen som en döende patient och stadens mekanismer är läsvärda. Här finns överensstämmelser med både Italo Calvino och Plutarchos idéer. Och mina egna. Läs den här!

/B



Christer Strömholm

En morpheinists drömmar Posted on %PM, April 06 2008 17:31:53

Man kan säga att det alltid är lämpligt att se på Christer Strömholms fotografier. Därför säger jag det nu. Se dem, läs texter om och av honom. Snabbaste vägen just nu är att ta länken http://www.stromholm.com/index2.htm

Kloka ord: “Ifrågasett”
Christer Strömholm

/B



Riv husen!

En morpheinists drömmar Posted on %PM, March 15 2008 16:18:26

Byggnader engagerar. Vare sig de bara står där eller riskerar att rivas. Eller byggas. Just nu rullar en senkommen debatt om det vinnande förslaget till biblioteksbyggnad bredvid Asplunds bibliotek i Stockholm och som innebär att tre befintliga huskroppar måste rivas. Ett svart hotell har tyst växt upp ur marken kring Norra Bantorget. Ännu ett storskaligt hotell byggs i cityområdet just nu.

Alla förändringar ger upphov till reaktioner – vare sig det ska byggas eller rivas. Eller bara handlar om förfall. I städer ger det en särskild känsla att stå på en plats där någonting har rivits – och det gäller ju de allra flesta platser i en stad sett över tid. Starkast känns detta om man har en egen minnesbild av platsen och av det eller de hus som har stått där. Men om området är väl dokumenterat, som t.ex. Klarakvarteren i City, så kan även detta retroaktivt väcka starka känslor hos de som inte var med då. Ett rivet hus, en tom plats ger en stark känsla av förgänglighet. Vi kramar inte bara träd utan även hus. Varför vi gör detta är en komplex fråga, men inte svår att förstå.

Tar man fram äldre kartor över en stad och jämför med dagens utseende så finner man oftast att konstanterna är relativt få och förändringarna långt större än man trott. Men konstanterna finns där och är viktiga – en del av platsens identitet och historia; de sega strukturer som länkar vidare bakåt men också fungerar som ett avstamp mot det som kan komma.

Det enda säkra under historiens gång är förändring. Den finns alltid där, den drivande kraften som omfattar och omskapar Det nya och Det gamla. En avgörande faktor är själva förändringstakten. Den är på djupet viktig för oss människor.

/B



Gott Nytt År/Happy New Year!

En morpheinists drömmar Posted on %PM, December 31 2007 18:48:23

Blog ImagePRETTO film tackar alla blogg- och hemsidesläsare för detta första år. Smalt ämne, smal film – ändå har nästan 5000 besök gjorts mellan april och december, bloggen oräknad. Mer material kommer snart. 2008 är året då En Morpheinists Drömmar kommer att bli klar för visning – mer info kommer.

/Bo G Svensson



Från den yttersta periferins horisont – del 1

En morpheinists drömmar Posted on %PM, December 27 2007 15:46:05

Eller: Min väg till Morpheinisten

Blog Image

Kring mitten av sextiotalet fångades jag för första gången av en filmkamera, när jag var 6-7 år. Den äldre kompisen hade fått en super-8 och filmade här och där på Söder, däribland mig. Ganska snart började filmerna få lite mer struktur. Parallellt med detta spelade vi in olika påhittade historier på band, även busringningar ingick som spelades in med en avlyssningsmikrofon. Detta fortsatte i flera år.

1972, när jag var 12-13 år, köptes min första stereoanläggning som bestod av en Sony TC 630 rullbandspelare med en inbyggd förstärkare och löstagbara högtalare och inte minst två mikrofoner samt hörlurar av märket Pioneer. Bandarn köptes av en trevlig försäljare, Christer Holm, i en musikaffär på Hornsgatan. Han var med i ett för mig då helt nytt band, Splash, som 1972 kom ut med sin första skiva, Ut på vischan. I affären spelade han upp en demoinspelning från den kommande skivan. Jag blev impad och tyckte det lät väldigt bra och drog till med influenser från Blood, Sweat and Tears som jag gillade då. Minns att detta togs emot som en komplimang. Innan köpet och ofta efteråt besökte jag affären och hade, som jag minns det, trevliga samtal med Christer. Det här var på den tiden man fick både längta och spara till saker som man ville köpa. Ganska snart kompletterades denna uppsättning med en skivspelare, en begagnad Dual 1010 (på bilden från länken inbyggd, jag hade en fristående modell). Med spolbandspelaren spelades många obskyriteter och historier, pastischer på radioprogram m.m. in tillsammans med en annan kompis. Visitkort inskaffades också, ljudtekniker benämnde jag mig själv på Inspelningsbolaget Stockholmia. Lite senare tryckte jag en skylt med namnet Studio Monolit när jag i högstadiet pryade som handsättare på ett tryckeri på Söder. Flera manus, som faktiskt fanns, har jag sparat. Några inspelningar finns kvar, 30 år gamla, men inte särskilt många, tyvärr (för de inblandade).

Smalfilmerna blev mer avancerade, det stora projektet som jag deltog i hette När det sa ja i prinsens mage, en historia tydligt präglad av Monty Python. Då hade jag hamnat i tonåren och de äldre kompisarna gick på gymnasiet. Klippningen gjordes av de äldre och ockuperade ett helt rum, klippbord fanns ännu inte i vår värld. Ljud, röster och musik ingick och för att få någorlunda synk vid visningar så startades alla apparater med att dra ur/sätta i en av propparna för elen.

Gymnasieåren präglades mycket av skrivande. Omfångsrika uppsatser präntades och t.o.m. av mig begärda extra sådana. En novell fick jag refuserad av en tidning, med all rätt. Under denna tid fortsatte filmintresset även hos min smalfilmande kompis som lite senare, när jag hade börjat på universitetet, gick en ettårig filmkurs på en folkhögskola i Stockholm. Men innan dess, slår det mig nu, hade vi gått med i Sollentuna filmklubb. Långt ifrån Söder men där fanns bra utrustning att låna, hade vi snappat upp.

I filmklubben ingick då att göra en gemensam produktion. Kompisen och jag hamnade hemma hos författaren Peter Pohl, som länge hade arbetat med smalfilm också. Efter ett inledande möte så hoppade vi av, vilket inte blev poulärt. Vi hade redan bestämt oss för att spela in vårt eget manus – Vägen ifrån. Denna film spelades bl.a. in i Småland i min mormors gamla hus. Filmkameran, nu en Boilleau super-8, lånade strålkastare, filter, en bandspelare av märket Uher 4000 Report samt några schysta Sennheisermikrofoner m.m. kördes ner till huset. Trots noggrann kontroll av elen så blev det lite hett i ledningarna vid en tagning, ett av rummen hade kvar gammal tygislolerad kulo – svettigt! Filmen klipptes på ett lånat klippbord från filmklubben, ett ombyggt 16mm-bord. Äntligen en film med synkat ljud även om filmen inte hade några läppsynkade repliker.

I början på 1980-talet hade vi och en kille som kompisen träffat under filmkursen börjat att jobba på ett gemensamt manus. Det blev många trevliga kvällar och manusskrivande, ibland på restauranger och pubar. 1983 bodde jag i andra hand i en ateljé, dvs en lägenhet avsedd som detta, på Hornspuckeln. Nu hade vi fått kontakt med Filmverkstan på Skeppsholmen och fått en handledare där. Efter att ha godkänt vårt ihopknåpade bildmanus med hjälp av den tredje medlemmen som hade visat sig vara dekoratörsutbildad och kunde rita hyggligt så fick vi låna utrustning att provskjuta filmen i 8mm. Platser rekades, bl.a. nerlagda delar av Serafens sjukhus (gamla Serafimerlasarettet). Vi använde även min lägenhet och drog in en massa elslukande strålkastare. Det hör till saken att jag hade lovat att inte använda för mycket el, eftersom det var en ateljé så var den rejält uppsäkrad och det var därmed en dyr grundavgift som temporärt var bortförhandlad. Efter vår testfilmning där dök det upp saftiga elräkningar som fick återverkningar ett år framöver. Tyvärr sprack hela projektet av olika skäl.

Under denna tid startade vi även en ljud- och bildförening, Ljudbildarna. Vi var väl ett tiotal, högst, personer som skaffade en källarlokal i Vasastan. Flera av dem hade gått den ettåriga filmkursen. Vi köpte gemensamt in en del utrustning, ljudprylar och ett system med två diaprojektorer för att kunna göra diaspel. Vi hade bl.a. en Revox G36 (nyservad av bandspelarnestorn Gerhard Schubert, fortfarande verksam) och en Teac 4-kanals mixer. Förutom fix med lokalen och inköp av grejer så gick min tid mest åt att serva både folk och apparater. Efter några år gled jag därför ur det hela.

Om mina filmrelaterade möten i samband med filminspelningar på Skansen har jag berättat om i tidigare blogginlägg liksom om mina sju dygn på Dramaten m.m..

1980 började jag på Skansen som s.k. stugvärd. Några av de personer jag träffade då umgås jag mycket gärna med fortfarande. Det året träffade jag bl.a. Mats som då spelade i bandet Apgnägg, rattade inspelningar och tillsammans med övriga band gav ut både mer och mindre kända band på etiketten Whale Records. Mats hade även då gjort filmmusik till filmen Underjordiskt sällskap – en fredagsresa under Stockholm (1979). Två år senare blev det mer filmmusik till den animerade kortfilmen Pensionatet tillsammans med Göran Agdur. Konstellationen kallade sig The Bruce Brothers och spelade in musiken på EMS (elektronmusikstudion), Studio A2 i Stockholm. Sedan slutet av sjuttiotalet hade Mats även varit delägare i filmbolaget Cineglaz. Bolagets stora uppgift var en film om de då pågående arkeologiska uträvningarna vid Gamla riksdagshuset, det som kom att kallas för Riksgropen. Det blev ett omfattande och spännande material som tyvärr ännu inte har färdigställts. Jag har sett stora delar av materialet, bl.a. en tidig grovklippning, och kan bara säga att vi är många som skulle bli glada om detta materal visades! Att denna uppfattning delas av många arkeologer vet jag också. Tillsammans med en kompanjon driver Mats idag en ljudstudio, Phonurgia Audio. De har specialiserat sig på ljudrestaurering och överföringar av analoga inspelningar till digitalt format.

Under en kort tid arbetade jag som programproducentVästerorts kulturkommitté. Dessa lokala kontor löd då under Stockholms kulturförvaltning. Det blev ett av mina mest krävande jobb men också oerhört kul. Jag gjorde allt från att boka och förhandla om gage med artister, boka lokal, boka t.ex. pianostämmare, sälja biljetter, köpa blommor och mackor att ställa i logen, ta emot både artist och publik – kort sagt allt! Det hann hända mycket under de månader jag arbetade där.

Fortsättning följer.

/B



Morpheinisten – ett puzzel

En morpheinists drömmar Posted on %PM, December 08 2007 17:34:45

Film kan t.ex. vara som det vi kallar verkligheten – fragmentarisk och osammanhängande – men med Människans grundläggande vilja till att bringa ordning ur kaos så skapar vi ett stycke hanterlig verklighet av allt vi ser. Dessutom med en viss mening – om än temporär och med olika mening för olika personer vid olika tillfällen (puh).

Nästan alla faser av en films tillblivelse – idéstadiet, produktionen, redigeringen och till sist konsumtionen – består av fragment. Men målet är en helhet vars summa är större än de ingånde delarna. Framför allt under den första och tredje fasen sker en konstant knådning av materialet. Det vänds och vrids på, sammanfogas sedan för att snart plockas bort eller byta plats igen. Detta upprepas många gånger. Till sist finns ett flöde av bilder, ljud och form kvar som kan visas för en publik.

Fortfarande befinner jag mig i de tre första faserna – samtidigt – så som jag tycker om att göra. Detta betyder att jag inte, och heller ingen annan, vet hur det slutliga resultatet blir. Även om de olika testsekvenser som ligger ute på hemsidan visar på en riktning till form och innehåll så är de bara ett fåtal fragment som väntar på sin av mig bestämda ordning – fri att omtolkas av varje betraktare. Nya kombinationer tillsammans med ljud och musik skapar nya sammanhang och tolkningsmöjligheter. Än så länge.

Det lilla material som ligger ute kommer i den färdiga filmen att få dela utrymme med texter, ljud och musik och inte minst videosekvenser som ännu inte har varit så synliga. Den som vill kan ju läsa manuskriptet på hemsidan, men utan att bli helt klok på hur slutresultatet blir i alla fall. Tillsammans kommer puzzelbitarna förhoppningsvis att samverka, både sinsemellan och även med betraktaren. Filmen hör till en kategori filmer som kräver något av sin betraktare och medskapare. Jag förlitar mig därmed på en vilja som ofta inte finns i den omfattning som här krävs.

Så, med detta puzzel – vars bitar ständigt omformas till skepnad och antal – fortsätter jag tills En morpheinists drömmar ligger klar för premiär!

/B



Next »