Just nu pågår en garderobsrensning. I den eviga jakten på papper som kan kastas hittade jag min redovisning av de sju dagar jag tillbringade på Dramaten när jag i gymnasiet gjorde min Yrkesorienterande vecka där.

Via länken kan ni läsa det första inlägget.
http://iloblog.prettofilm.se/bloggen?Home&post=9

Repetitionen av Bosman och Lena hade tio dagar kvar till premiär när jag och ytterligare tre gymnasister följde ljusrepetitionen under två dagar samt en tredje dag, en första generalrepetition. Totalt satt vi – fascinerade – av femton timmar repetitioner av pjäsen.

Ett av skälen till att Alf Sjöberg var så noga med ljussättningen i pjäsen var att skådespelarna var både ansikts- och kroppssminkade i en mörkbrun nyans, eftersom de spelade färgade personer och pjäsen utspelade sig i Sydafrika. Detta krävde en väl avvägd ljussättning för att få spelet att fungera så att ansiktsuttrycken blev tydliga.

Vi satt på tredje raden. Under repetitionen hördes plötsligt några kraftiga knackningar någonstans i huset. Till en början kontrade Sjöberg bara med några svordomar tillsammans med vilda gester. Men när knackningarna kom tillbaka för fjärde gången, trots att en tillsägelse hade gått ut i den centrala högtalaranläggningen, fick Sjöberg nog. Han skrek i mikrofonen som gick till ljuspersonalens rum att Scenens byrå måste genomsöka huset och att det var för jävligt att något sånt här kunde få förekomma. De var väl ändå herrar i sitt eget hus?! Han reste sig upp från regiplatsen och vandrade runt och svor långa ramsor, sedan gick han åter fram till mikrofonen och ville ha dit all scenpersonal och teaterinspektören omedelbart! De kom till scenen och lovade att göra allt de kunde för att hitta källan till oljudet. Efter ett tag upphörde de störande ljuden. Vi som satt på tredje raden hukade inför de formidabla svordomsramsorna medan skådespelarna tog det hela med ro.

Repetitionen den dagen varade fem timmar med en lunchpaus på tjugo minuter.

/B