Byggnader engagerar. Vare sig de bara står där eller riskerar att rivas. Eller byggas. Just nu rullar en senkommen debatt om det vinnande förslaget till biblioteksbyggnad bredvid Asplunds bibliotek i Stockholm och som innebär att tre befintliga huskroppar måste rivas. Ett svart hotell har tyst växt upp ur marken kring Norra Bantorget. Ännu ett storskaligt hotell byggs i cityområdet just nu.

Alla förändringar ger upphov till reaktioner – vare sig det ska byggas eller rivas. Eller bara handlar om förfall. I städer ger det en särskild känsla att stå på en plats där någonting har rivits – och det gäller ju de allra flesta platser i en stad sett över tid. Starkast känns detta om man har en egen minnesbild av platsen och av det eller de hus som har stått där. Men om området är väl dokumenterat, som t.ex. Klarakvarteren i City, så kan även detta retroaktivt väcka starka känslor hos de som inte var med då. Ett rivet hus, en tom plats ger en stark känsla av förgänglighet. Vi kramar inte bara träd utan även hus. Varför vi gör detta är en komplex fråga, men inte svår att förstå.

Tar man fram äldre kartor över en stad och jämför med dagens utseende så finner man oftast att konstanterna är relativt få och förändringarna långt större än man trott. Men konstanterna finns där och är viktiga – en del av platsens identitet och historia; de sega strukturer som länkar vidare bakåt men också fungerar som ett avstamp mot det som kan komma.

Det enda säkra under historiens gång är förändring. Den finns alltid där, den drivande kraften som omfattar och omskapar Det nya och Det gamla. En avgörande faktor är själva förändringstakten. Den är på djupet viktig för oss människor.

/B