Elakt barn har många namn. Så även den s.k. konstfilmen. Den beskylls ofta för att vara skum, hemlig, pretentiös, mumlandes med sig själv, allvarlig och högstämd. Så kan den också vara. För den som söker, men med viss möda, kommer dock ett bredare spektrum att visa sig. Detta oaktat om det gäller ett videokonstverk eller en berättande film. För mig är det viktigt att använda filmspråket i sin egen rätt, att inte enbart arbeta med att bildsätta en berättelse, även om det är det vanligaste sättet och bland det stora flertalet människor även är synonymt med film. Går man tillbaka till filmens barndom så finns där en mängd olika experiment med form och innehåll.

Min drivkraft är att använda filmspråkets olika delar för att bygga nya konstruktioner med hjälp av bilder, ljud, musik och text för att av dessa skapa en helhet som tillför något utöver de enskilda beståndsdelarna. Av fragment och fria associationer kring dessa växer någonting annat fram. Vad? Det kan vara både något okänt eller att fånga något välkänt – vilket oftast kräver en omväg.

Poetic cinema är ett annat begrepp för att ringa in en viss sorts filmer, eller snarare filmspråk. Filmaren m.m. Carl-Henrik Svenstedt har under 2007 givit ut en samlingsbox med ett antal av sina filmer inom denna sfär. Jag återkommer snart med en genomgång av de filmerna. Tills dess, läs mer!

/B

Blog Image