För några år sedan drev jag en hemsida betitlad Dr Bose .Net. Bland texter, ljud, filmer, fotografier fanns ett påbörjat projekt där Strindberg figurerade i en fiktiv historia. Via en startsida kunde läsaren ta sig till tre olika block som tillsammans fungerade som en prolog till huvudmomentet. Detta kom dock inte till utförande fullt ut. Men det lockar mig fortfarande. “Bakgrund” gav en kort redogörelse för tiden då den unge Strindberg under några år hade en tjänst på KB som e.o. amanuens. “Handling” där jag i fri form beskrev handlingen för en kort, nyskriven text om ett fiktivt möte mellan Strindberg och hans kollega och tidigare lärare Hr. Bergström. “Text” innehöll den korta texten där mötet sker.

Efter denna prolog var det tänkt att läsaren kunde välja huvudmomentet som i sin tur skulle består av ett antal enskilda delar. Vilka dessa var framgår delvis av texten i “Handling”. Här följer nu block 1, “Bakgrund”.

Strindberg på KB – utkast till en ny underavdelning på Dr Bose Net 2000-10-14 15:16

Bakgrund (reflitteratur; Lagercrantz’ biografi, Hedéns biografi 1927, Nordisk Familjebok bd 2, 5, 27 2.a uppl., Nationalencyklopedien – bokuppl. samt uppdaterad nätversion).

Strindberg som bibliotekarie… 8 år på KB som amanuens… vad hände där… en fullständig examination av Adalrik & Githildas Äfwentyr (Sveriges första roman) – upplägg á la Peter Greenaway…. vetenskaplighet… bilden på Klemming (Strindberg var amanuens på KB 1874-82), Klemming chef där 1865-90.

Klemming drev igenom att KB fick nya lokaler i Humlegården, byggt efter hans anvisningar, stod färdigt 1878 (1871-77 enligt Nordiskan), invigningen skedde -78, året efter KB blev egen myndighet. Ritat av Gustav Dahl, samme man som 1885 ritade Mariahissen. Strindberg fick tjänst 1874 som e.o. amanuens vid KB, och därmed en social trygghet, en respekt som han tidigare saknat. Han kunde lämna de många, korta och ovissa tidningsuppdragen, eller snarare beroendet av artikelskriverierna. Klemming var en dynamisk herre, omdömena om hans person är motsägelsefulla. Av somliga betraktad som en kuf. Strindbeg visade honom tacksamhet och vördnad. KB hade 10 tjänstemän vid öppnandet. Klemming var vid den här tiden överbibliotekarie.

Trots bristande examina, oavslutade akademiska studier i Uppsala, sökte han och fick tjänsren som e.o. amanuens på KB i december 1874 (27 år gammal). Titeln som följde tjänsten var kungl. sektern, (flera olika skrivningar finns) vilket indikerade att han var en av de unga männen i verken. Han trivdes. Forntid och böckernas rymd öppnades för honom. Klemming tyckte han om, bibliotekaren Rich. Bergström, den lära folkdiktningsforskaren, vilken S. hade att tacka för att ha förmedlat hans inträde i bibliotekesvärlden. Bergström blev en vän vilkens konservsatism kompletterade S. egen radikalism, och Bergströms lätt överströmmande temperament stämde dess bättre med hans eget. De promenarade tidiga mornar tillsammans. Strindberg fick aldrig någon ordniarie tjänst…. Lönen var låg, plikterna inte många. Men åren 1878 och 1879 utkvitterar S. större summor.

I kung. bibl. hade S. sökt sig ett opiat som kunde få honom att glömma det närvarande, “en hälsosam idiotism”, en specialitet, som han men ingen av de andra tjänstemännen behärskade. I bibl. handskrftssamling hade han hittat något som inte hörde dit, några kinesiska böcker. Dessa fick han tillåtelse att flyta och katalogisera. Han lärde sig hjälpligt kinesiska. Studerade dess gamla kultur, intreserade sig för Sveriges gamla förbindelser med Kina. 1879 föredrogs en uppsats av S., “Om Sveriges relationer med Kina och de Tatariska länderna” i Franska Institutet av en markis…

Block 2, “Handling”.

Handlingen utkast 3 001014

Strindberg sitter och skriver på ett tjänsterum; det är kväll, höst, mörker, tystnad. In på rummet kommer vännen och bibliotekarien Richard Bergström, lämnar över ett manuskript till en artikel för en årsbok. Artikeln handlar om den första svenska romanen, Adalrik och Giöthildas äwfentyr. Strindberg sitter i sin tur och arbetar med en kulturhistorisk artikel åt Dagens Nyheter. Bergström kommenterar detta, i tron att det var S. kinsiska studier som fortlöpte, gratulerar till att artikeln om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. muttrar om det övermåttt som han måste producera för att hålla sig och de sina flytande… Hans artikel är dessutom försenad… Samtalet fortsätter, Bergsröm måste gå. S. sitter kvar. Han har lovat att se över manuskriptet. Tanken på den bitvis mustiga, men ack så tröttande Mörckska romanen roar honom ändå… Få se, Bergströms manuskript sträcker sig över tre ark, tättskrivna, med en handstil som lämnar en del spännande och roande upplysningar om dess innehavare och exekutör… S. ler, men bara för sig själv, när han tänker på vännen Richard Bergström. Honom har han att tacka för sin tjänst på Kungliga biblioteket. Han var tidigare S. lärare i Klara skola. Han kommmer ihåg sitt första möte med dess föreståndare, numera överibibliotekarien Klemming, som tog emot honom på ett överfyllt tjänsterum i bibliotekets dåvarande lokaler på Stockholms slott. Det var i nordöstra delen av norra flygeln, med utsikt över Norrbro. Förhållandena var usla, lokalerna utkylda. En bibliotekspäls fanns hängande för de som tvingades vistas där.

[Klemmings historia i korthet.]

Klemming var själv tidigt en boksamlare. Han skänkte sina ihopbragta samlingar av litteratur till KB när han 1856 blev t.f. amanuens. När Klemming uppordnade samlingarna i den nya byggnaden lät han skilja den svenska samlingen från den utländska. Fövaltningen förlades till centrum av byggnaden, för att spara tid och besvär. Där fanns låga gallerier, vart och ett försett med sitt särskilda märke, och böckerna ställdes upp fackvis på mindre, portativa hyllor. Alla var av samma storlek varigenom en omflytting skulle kunna verkställas med yttersta lätthet och utan att rubba ordningen i biblioteket, eftersom det inte fanns någon lokalbeteckning (gallerimärke) angiven i böcker eller kataloger, utan endast de olika litteraturavdelningarnas signaturer.

[Dito Bergströms.]

Under kvällens lopp hörs Klemming från sitt tjänsterum; han vandrar runt i biblioteket, ljudet av frasandet av böcker som bläddras, stolar som skrapar mot golvet etc. Någon gång möts de, antingen i biblioteksbyggnaden eller i korridoren utanför tjänsterummet. S. läser Bergströms manuskript; grymtande, gör utfall i repliker och far med pennan över B. manuskript, ristar i marginalen sina åsikter, medhåll såväl som mothåll. Det är bra att den [romanen] är på svenska, en bragd, men mycket är krims-krams, utfyllnad, tidens smak för en religiositet och moralisk fostran S. nu har svårt för. Det kulturhistoriska i läsupplevelsen fångar honom. De tidigare ägarnas öden och levnadsomständigheter får tankarna att lätta. Han finner flera namnteckningar, och även belägg för att bokens lästs under en resa till Kalmar. Han börjar genast fundera över sjuttonhundratalets vägsystem i Sverige; skjutsstadgor, gästgiverier, taxor m.m. Han söker i biblioteket reda på Georg Biurman, ”Vägvisare til och ifrån alla städer och namnkunnga orter uti Svea- och Göta-Riken samt Stor-Förstendömet Finland”, utgiven i Stockholm 1776. En annan tid glimtar fram genom bokens sidor, annorlunda än den tid som Adalrik och Giöthilda genomlever i boken. En högst verklig tid, för de människor som fört boken vidare genom nästan ett och ett halvt sekel.

Denna text (nedan) blir en inledning till avsnittet Adalrik & Giöthilda. Upplägget som sedan följer är enligt S. en examination av boken, dvs. efter Greenaways upplägg; en sorts påstådd vetenskaplighet, bevisföring, uppradande, kommenterande etc. Boken formligen dissikeras, snittas, blad läggs till blad, ordnas, måttsättes etc. Kemiska prov utföres avseende papperskvaliet, sammansättning, bläckets natur etc. Ljudfiler kompletterar; ljud av bläddring i lumppapper, ljud av fallande bok, ljud av spik som tränger igenom 454 sidor lumppapper osv. Tiden för bokens tillkomst kommenteras, innehållet likaså – för- och nackdelar uppradas. Bilder på boken, bokens delar, Strindberg, Klemming, KB… vetenskapliga formler bläddras fram via minibildspel i och i anslutning till text och bild.

Sist följer block 3, “Text”.

En hälsosam idiotism

Det var en afton i mitten av november. Han hade tagit en promenad på Södermalm, blickat ut från den lilla trädgården på Mosebacke, och under det att blicken panorerade över alla kyrktornen ältade han kritikernas insiktslösa påståenden och tyckanden om Röda rummet, som nyligen utgivits på Albert Bonniers förlag. Därefter hade han gått nerför den kullerstensbelagda Urvädersgränd och vidare ner till Södermalmstorg och därifrån tagit en droska till Humlegården. Inne i den stora, nyligen uppförda biblioteksbyggnaden var det tyst. Han styrde stegen mot ett av de fåtaliga tjänsterummen. Endast tio tjänster fanns, trots att biblioteket nu hade organiserats om och blivit en statlig myndighet. Han hade kunnat följa hur byggnadsarbetena fortskridit, ända sedan han började sin tjänst för fem år sedan, då på sin väg till slottet och de lokaler som Kungliga biblioteket disponerade där. Bygget av det nya biblioteket hade startat redan tre år innan, 1871, men blev inte klart förrän 1877. Arkitekten hette Gustav Dahl och byggnaden hade interiört utformats efter noggranna anvisningar från den inflytelserika och dynamiske särlingen Klemming, som förestod biblioteket. Han hade redan 1864 lämnat in en plan till en ny byggnad.

Ljudet av pennans raspande mot ett pappersark fyllde rummet. Att döma av ljudet var pikturen inte sirlig, men korrekt; en biblioteksmans nitiskt utmejslade bokstäver fyllde arket i god fart. På skrivbordet låg några böcker med främmande tecken på omslagen. Handen lyftes och en droppe bläck släppte nesligen från spetsen och gjorde ett magplask mot den ljusa ytan, när ett plötsligt ljud fick honom att surmulet vända sig om mot dörren, som efter en alltför ljudlig knackning öppnades. Ett ansikte blottades i öppningen. — Nej, se Bergström… kvar så här sent? Den bitska ilskan hade snabbt börjat strömma ut i hans kropp och var nästan på väg ut genom munnen, men övergick hastigt till ett leende. Det sura svaldes. — Kom in… Bergström klev raskt in i rummet, slet till sig en stol och slog sig ner bredvid extra ordinarie amanuensen Strindberg, vars tjänst nu blivit något mera fast, dock ej ordinarie. — Såå, du sitter med dina kinesiska översättningar? Förresten, man får gratulera till att din artikel om Kina och de Tatariska länderna nyss föredragits på Franska Institutet. S. svarade inte utan förklarade att han satt och skrev på en artikel åt Dagens Nyheter. — Jag tvingas skriva både det ena och det andra, pengarna tenderar att aldrig räcka till hur hög produktion jag än försöker hålla… även om den tjänst jag uppehåller här, ändå gjort tillvaron något lättare. B. nickade. — Jag har skrivit en artikel till Härolden. Egentligen har jag bara snyggat till ett gammalt utkast jag hade liggande om Sveriges första roman, sa Bergström. Jag tänkte om du ville läsa det? S. tog de fåtaliga arken och nickade. — När ska det lämnas in? frågade han. — Snart, mycket snart, muttrade B. Nej, jag tänkte gå för kvällen. Kanske kan vi dryfta dina kommentarer i morgon, under vår morgonpromenad? Så stängdes dörren bakom B. och rummet blev åter tyst.

/B